Om livet på Sveriges högsta berg: Början på något nytt

Ja då var man på plats för att göra ännu en säsong här på Kebnekaise och det känns just nu grymt bra faktiskt.
Allt börja med att jag, Anders och Emmy lyckades hamna i samma sovkupe vilket gjorde att 22 timmars resa bara kändes som en väl genomförd fikastund då vi tryckte i oss kilovis med godis och kakor. Eftersom SJ på något sätt alltid lyckas trotsa tidslagarna och försena tåget något astronomiskt mycket så missade vi vårat tåg i Boden och fick åka buss i fem timmar. I Boden tänkte Anders till och drog på sig sina termobrallor för att förberreda sig för den förmodade stränga kylan och långa väntan på bussen. Väntan blev kort och busschaffören led av århundradets frossa då han höjde temperaturen i bussen till uppskattade 97,5 grader, Anders kroppstemperatur kröp snabbt upp i det dubbla och jag och Emmy kunde skratta gott när den lille svettlöken flertalet gånger konstaterade att hans plan med facit i hand gick "sådär".

Väl framme i Kiruna fick vi sedan hoppa in i en taxi och blåsa iväg ut i vildmarken. Mina goda resekamrater höll modet uppe genom att prata om farliga troll och mat. När vi kom till Nikkaloukta var det -37 grader och helt plötsligt var rollerna ombytta när det kom till klädval och Anders fick väl någon slags revansch. Sedan följde en kväll i Nikkaloukta bestående av god och välbehövlig mat som Emil lagade och en kemilektion signerad Peter som handlade om vad som händer om man kastar upp kokande vatten i luften när det är utomjordiskt kallt ute. Såg även mitt livs första Norrsken vilket var sjukt mäktigt.

Dagen efter så var det dags att åka skoter upp till Kebnekaise. Det var fortfarande sådär halvsköna -40 grader vilket gjorde att känseln i tårna försvann efter två sekunder. Skoterfärden tog en sisådär 50 min och för känseln i tårna att komma tillbaka ca ett dygn. Skoterfärden gick inte snabbare av att en älg hade bestämt sig för att ställa sig i skoterspåret, trots milsvida sträckor av vildmark. "Älgjäkeln" tyckte även att det var sjukt onödigt att vi åkte just där och bestämde sig för att inte flytta på sig vilket resulterade i en stunds viftande med armar och skrikande av Erik som körde skotern innan den till slut rörde på sig.

Väl uppe så var det otroligt skönt att komma fram och det var dags att välja rum. Jag lyckades ta det absolut kallaste av dem alla då skoterfärden upp kändes som en promenad i parken jämfört med den pina det är att behöva ta sig till handfatet gåendes över mitt kalla golv varje morgon.

Ska sluta gnälla om allt nu för det var roligt att träffa alla här uppe igen och den känslan som finns inom restaurangen och på hela stationen är svår att beskriva. Det känns som att alla går in för att restaurang Giebme som den heter ska bli något alldeles extra. Måste säga att jag imponeras av Anders och Kalle (vår bagare) och deras glöd. Det hela görs inte sämre av att jag själv jobbar med Emmy och Carin som är så duktiga och orädda för att ta tag i saker. Har även en känsla av att Johanna som är kökschef och även platschefen litar på våran kompetens och vilja att förbättra, utveckla och förändra restaurangen till det bättre.