A night to remember

För att kunna ge historien om lördagskvällen rättvisa så måste viss bakgrundsfakta föras fram i ljuset igen. I somras fick vi besök av två personer som jag aldrig träffat innan (No shit Jesper du jobbar på ett hotell) som heter Håkan och Daniel eller rättare sagt Tarfalla-kungen och lyftkranen ifrån Nikkaluokta. Jag hade hört att det var två sköna killar som gillade att komma och festa med oss här på Kebnekaise. Historien börjar med att ett av mina långpass i restaurangen går mot sitt slut och jag går trött hem mot Skarta (huset vi bor i). När jag kliver in innanför dörren hör jag ett avgrundsvrål ifrån allrummet, Tarfalla-kungens röst dånar genom korridoren och över de Lappländska fjällen. Nyfiken och lite exalterad går jag bort för att se vad som står på.
När jag kommer in i rummet så ser jag två stora killar sittandes i en trasig soffa och inklämd bakom dom i springan mellan sittdynan och ryggstödet ligger den här lille mannen i sin sedvanliga röda festhjälm.



Han har försökt att göra det omöjliga nämligen att under kvällen försökt föra flaskan till munnen lika många gånger som de män som nu sitter på honom. Ingen as-bright ide när man väger en sisådär 50 kilo mindre. Nåväl när jag kommer in rusar Tarfalla-kungen upp med ett leende och vill skaka hand. Kör till tänker jag och klämmer in handen i vad som mest kan beskrivas som ett mänskligt skruvstäd.

- "Håkan heter jag, trevligt och träffas!" säger han.

- "Angenämt", piper jag tillbaka

Sen hälsar jag även på den andre som jag tror har inspekterat det föregående handslaget och gett sig den på att han kan krama lite hårdare. Efter det sätter vi oss och snackar lite och mycket riktigt så är det väldigt roliga killar. Anders ligger och ser mest ut som en förvirrad varmkorv i soffan bakom dem.

Kvällen flyter på och efter att vi mätt vader och lyft diverse saker tillsammans så börjar jag tänka på sängen (glömde nämna att dessa herrar lyfter saker hela dagarna och visar gärna upp det efter några glas och det är faktiskt otroligt underhållande att titta på). Tarfalla-kungen frågar om jag vill med ut och skojslåss, jag tackar nej och går och lägger mig. Bagaren väcker dom morgonen därpå genom att köra upp dörren i huvudet på dem när han ska gå till jobbet klockan 4, de har nämligen somnat på stengolvet i tamburen. Han får en stor kram som tack! På kvällen lyfts det återigen saker och tränas karatesparkar på köksluckorna i all-rummet.

I lördags var det alltså dags för ett återbesök när hela Nikkaluokta-gänget kom på besök!

För att inlägget inte ska bli för långt så sammanfattar jag kvällen med lite citat:

"TYYYYYYYYYYYYYYST"- istället för att plinga i glaset när någon håller tal

"Lavinen går men Håkan står kvar, HÅRD SOM STEN"- En beskrivning om Tarfallakungen av Tarfallakungen som inte kan vara mer korrekt

"Nu ska jag skrika så högt jag kan så det blir tyst här inne" - En skön grej att göra helt enkelt.

"TYST!!!!!!!!! nu ska vi sjunga en psalm"- det blir tyst på festen och ingen vågar göra något annat, snart sitter hela sällskapet och sjunger på en psalm som ingen kan.

"Nikkaluokta alltransport" - Svaret på allt verkar det som, exempelvis:

- "Vi stänger baren klockan tio"

* "NEJ. Nikkaluokta alltransport"

END OF DISCUSSION

"I love you Kebnekaise" - Sades under ett totalt glädjerus.

Detta är nog det citatet som dock kännetecknar hela gänget som var uppe här i lördags bäst. För ingenstans har jag mött mer varmhjärtade, snälla och öppna människor än vad Nikkaluoktaborna är. Man kan skratta hur mycket man vill åt allt roligt de hittar på men man skrattar med dem för dom släpper verkligen in en som utomstående i deras värme och de bjuder på sig själv som få andra människor gör. Om det fanns mer av dessa människor i världen så skulle man ha betydligt roligare och trevligare, det är jag 2000% säker på.

TACK för att ni ville komma upp till oss och lysa upp vår station i vintermörkret och varmt välkomna åter nästa Nikka-middag!

J

Bättre än dom bästa!

Nu har det gått en vecka sen vi kom....ish. Rullat på fruktansvärt bra med jobbet och vi har verkligen visat att Kebnekaise är mer än bara ett ashögt svinkallt berg. När det går bra så går det också riktigt bra. Jag fick jobberbjudande av mina första gäster denna säsongen varav en av dem jobbade på Ice-hotel. I förrgår hade vi vinprovning med folk ifrån Torres och med vinodlaren Johann Topf. Betyget blev att vi var bättre än flera av toppkrogarna i Stockholm och många andra i Sverige. Skönt att höra när det kommer ifrån folk som har stor erfarenhet av branschen.

Har ju dock lite ångest över att den enda utomhus-aktivitet jag gjort är att skotta snö i en hög under personalfesten. Högst hög vann och fick ta en öl i verkstan. Vi vann och med tanke på att min tolkning av varma tåliga kläder var ett par gympaskor och serveringsbyxorna så var det kanske inte så underligt att jag och Anders "fastnade" där inne.

Trycker upp lite bilder från veckan iallafall!!

Renoveringen av restaurangen

Ja är man ifrån Skåne så kan snöskottning upplevas som något exokiskt och kanske lite roligt

Kaffe, blåbärssoppa och en burk med bagerileftovers föder vinnare! 

Personalkickoff, sporten-gänget!

Löparpjux och -20 är en kombo jag starkt kan rekommendera, man får nämligen sitta i verkstan och dricka öl.

Anders visar hur snöskor på snabbast sätt skall framföras

Middag på det.

Rödbets- och getostpaj till förrätt

Lammstek med yorkshirepudding och cognacsås till varmrätt.

Bagar-Kalle fixar desserten.

För alla barn som älskar Emil i Lönneberga. Det var Emmy Troeng som slog ihjäl Griseknoen!

Anders "slicket" Fredriksson

Har kommenterat denna bilden alldeles för många gånger för att komma på något nytt så ni får göra tolkningar själva!

Såhär ser en typisk sporten-kille ut!

Hardknock life i köket. Anders är ledsen över sitt mos!

Kanske inte supergivande inlägg men tjatet ifrån kocken och bagarn på att få upp matbilder har varit outhärdligt.

/J

Tjock-Jeppe....

Är killen som på personalfesten igår fick Tjock-Steffe att framstå som en fräsch och fin snubbe.

Tydligen hade min bäste vän misären sovit över i mitt rum och gjort sitt jobb väl för att sudda bort den sista lilla värdighet jag har.

en grym dag helt enkelt....bilder kommer om ett tag.

Peace

J

Början på något nytt

Ja då var man på plats för att göra ännu en säsong här på Kebnekaise och det känns just nu grymt bra faktiskt.
Allt börja med att jag, Anders och Emmy lyckades hamna i samma sovkupe vilket gjorde att 22 timmars resa bara kändes som en väl genomförd fikastund då vi tryckte i oss kilovis med godis och kakor. Eftersom SJ på något sätt alltid lyckas trotsa tidslagarna och försena tåget något astronomiskt mycket så missade vi vårat tåg i Boden och fick åka buss i fem timmar. I Boden tänkte Anders till och drog på sig sina termobrallor för att förberreda sig för den förmodade stränga kylan och långa väntan på bussen. Väntan blev kort och busschaffören led av århundradets frossa då han höjde temperaturen i bussen till uppskattade 97,5 grader, Anders kroppstemperatur kröp snabbt upp i det dubbla och jag och Emmy kunde skratta gott när den lille svettlöken flertalet gånger konstaterade att hans plan med facit i hand gick "sådär".

Väl framme i Kiruna fick vi sedan hoppa in i en taxi och blåsa iväg ut i vildmarken. Mina goda resekamrater höll modet uppe genom att prata om farliga troll och mat. När vi kom till Nikkaloukta var det -37 grader och helt plötsligt var rollerna ombytta när det kom till klädval och Anders fick väl någon slags revansch. Sedan följde en kväll i Nikkaloukta bestående av god och välbehövlig mat som Emil lagade och en kemilektion signerad Peter som handlade om vad som händer om man kastar upp kokande vatten i luften när det är utomjordiskt kallt ute. Såg även mitt livs första Norrsken vilket var sjukt mäktigt.

Dagen efter så var det dags att åka skoter upp till Kebnekaise. Det var fortfarande sådär halvsköna -40 grader vilket gjorde att känseln i tårna försvann efter två sekunder. Skoterfärden tog en sisådär 50 min och för känseln i tårna att komma tillbaka ca ett dygn. Skoterfärden gick inte snabbare av att en älg hade bestämt sig för att ställa sig i skoterspåret, trots milsvida sträckor av vildmark. "Älgjäkeln" tyckte även att det var sjukt onödigt att vi åkte just där och bestämde sig för att inte flytta på sig vilket resulterade i en stunds viftande med armar och skrikande av Erik som körde skotern innan den till slut rörde på sig.

Väl uppe så var det otroligt skönt att komma fram och det var dags att välja rum. Jag lyckades ta det absolut kallaste av dem alla då skoterfärden upp kändes som en promenad i parken jämfört med den pina det är att behöva ta sig till handfatet gåendes över mitt kalla golv varje morgon.

Ska sluta gnälla om allt nu för det var roligt att träffa alla här uppe igen och den känslan som finns inom restaurangen och på hela stationen är svår att beskriva. Det känns som att alla går in för att restaurang Giebme som den heter ska bli något alldeles extra. Måste säga att jag imponeras av Anders och Kalle (vår bagare) och deras glöd. Det hela görs inte sämre av att jag själv jobbar med Emmy och Carin som är så duktiga och orädda för att ta tag i saker. Har även en känsla av att Johanna som är kökschef och även platschefen litar på våran kompetens och vilja att förbättra, utveckla och förändra restaurangen till det bättre.

                            

Boden

Carin innan skoterfärd

Framme vid stationen

Värre ställen har man ju jobbat på

Nu ska jag krypa ner under mina sjuttioelva lager med täcken och drömma om älgstekar och varm choklad!

Peace

J